Nybörjare på hal is

Skrivet av Peter Persson, tisdag 24.01, 15:05

Text och bild: Jonas Åhnqvist
Vikingarännet börjar med en inställd Friskis & Svettis-uppvärmning. Vad gör det när man ändå ska åka skridskor i åtta mil från Uppsala till Stockholm. Det är inte som att man får ett spurtpris efter hundra meter, tänker jag och ger mig iväg med morgonstelheten som hänglås över lederna. Man kan helt enkelt känna sig fram i början, hitta sin rytm allt eftersom. Den här ödmjuka inställningen till loppet, att det egentligen inte gör något om jag inte hinner in på en viss tid, försvinner omgående. Det är nog helt omöjligt som nybörjare att avgöra vilken hastighet som är lämplig när man ska vara på isen i fyra timmar. Min kropp är tränad för korta distanser, exakt hundra meter, och då är det inledningsvis passande med en viss försiktighet i åkningen. Det här med att känna sig fram verkar dock vara något som endast jag och fåtal andra bryr sig om. Snart har jag blivit omåkt av en äldre herre i jeans. I jeans. Det är lite svårt för en tävlingsmänniska att förlika sig med. Jag ökar genast farten, tar ut längre skär, som suger hårdare i benmusklerna och zicksackar fram mellan de som startat före mig. Jag har hunnit till den första vänstersvängen.

Solen läcker ut sin gula hetta över allt tunnare molnslöjor. Det är ödslig gryning, lite kallt och otroligt vackert när vi passerar Skoklosters slott. Att åka själv känns som ett bra val. Jag har valt favoritmusik som är monoton och peppande med slumpfunktionen påslagen i min Ipod. Varje förlängt skridskoskär ger själatoner i takt till musikens rytm. För någon som brukar vara ute i naturen fem gånger per år i slitna fotbollsbyxor och svettiga bomullströjor känner jag mig otroligt väl utrustad.

Tidigare, på bussen från Stockholm till Uppsala, träffar jag en pensionerad amerikan. Det är första gången för oss båda, men vi säger oss vara erfarna åkare och siktar på att vara i mål efter fyra timmar. Jag nämner inte att jag stod på långfärdsskridskor för första gången för två veckor sedan. Däremot är jag uppvuxen i en familj med en mamma som startat en konståkningsklubb och en pappa som arbetat med Luleå Hockeys skridskoskola. Är man från Luleå så vet man hur skridskoåkning fungerar. På bussen försöker jag också inbilla mig att jag är långfärdsskridskoåkningens svar på Haruki Murakami, den hyllade japanske författaren som sprungit flera maraton. I boken Vad jag pratar om när jag pratar om löpning kallar han kombinationen att skriva och springa för att ha en osund själ i en sund kropp. Han liknar ändå långdistanslöpning vid skrivandet, det är mer hårt disciplinerat arbete än inspiration, men i löpning kan han koppla bort all sin intellektuella kraft och bara fokusera på steget och att hålla mjölksyran stången. Det är ett sådant tillstånd av avslappnat, bortkopplat arbete jag siktar på. Jag kommer också ihåg något om en amerikansk löpare som sprungit ett maraton per dag i ett år. Så att åka åtta mil på skridskor, i medvind, en gång på ett år, borde vara ungefär som ett längre pass på Friskis & Svettis?

Till en början uppfattar jag åkarservice som Vikingarännets motsvarighet till ett depåstopp i Formel 1. Man kan stanna och trycka i sig lite bränsle, men här gäller det att kapa tiondelar. Arrangörerna erbjuder mat och dryck efter åtta kilometer. Jag håller fortfarande bra fart och seglar förbi folk. Så det skiter jag i. Nästa stopp kommer ungefär vid Sigtuna. Då har det redan blivit uppenbart att jag behöver varje möjlighet till energipåfyllning som jag kan få. Men det är inte bara jag som är trött. I Sigtuna finns det vad som känns som tjugo långbord med gifflar och varm nyponsoppa. Ändå blir det irritation och onödig köbildning. Man upplever att folk står kvar för länge vid borden. En man skriker på en annan som roffar åt sig ett gäng gifflar att han måste flytta på sig, utan att tänka på att det finns fem helt lediga bord längre fram. Gifflarna räcker till alla. Tunnelseendet likaså.

Vid den första landpassagen märker jag hur fort det går. Det har varit stora avstånd till land och en fint plogad autobahn att ta sig fram på. En viss fartblindhet har trängt sig på. Jag är tvungen att göra ett hockeystopp för att inte ramma ett gäng som sitter framför den gula vassen med skenorna i nävarna. Bakom mig anländer också amerikanen till land. Han har hittat en holländare och diskuterar barnuppfostran. De verkar komma överens, kan inte ta det här med åkningen på allvar. Benen börjar bli rejält trötta. Jag slår bort känslan, tar mina egna skenor under armen och börjar vandra. Att ta av sig skridskor efter ett hockeypass har för mig alltid känts som när man kliver av studsmattan på gården. Som om tyngdkraften plötsligt skruvats upp några snäpp, som om någon ryckt undan ens frihet. Jag upplever det inte annorlunda nu, men bortanför träden skymtar fri, vit yta igen. Ute på isen tar jag en bild på mig själv och hinner ana stalagmiter och stalaktiter i ett Wassbergskägg innan displayen blir mörk.

Isen pendlar mellan tre lägen. I korta partier känns det som att åka skateboard på kullersten. Värst är det när det frusna vattnet hittat på ett fjärde aggregationstillstånd jag trodde var fysikaliskt omöjligt: från ånga, vatten och is övergår det plötsligt, i ännu kortare partier, till att bli kvicksand. Då förbannar jag mig själv för att jag hoppade över det där med stavar. Varje skridskoskär blir en centimeter långt och fem centimeter djupt. Mestadels är isen faktiskt helt fantastisk. Det är som att åka på en hockeyrink efter en rinkbandymatch i korpserien, fast en hockeyrink som bara fortsätter och som istället för sarger har flera hundra meter långa snövallar innan land och frostig vegetation tar vid. Åkare finns alltid närvarande runt omkring, men mellan depåerna tänjs hela fältet ut så att man nästan är helt ensam både bakåt och framåt. Jag färdas länge i ett lätt avdomnat tillstånd i ett ingenmansland utan tillstymmelse till civilisation. Här någonstans når upplevelsen sin absoluta topp.

Efter ett tag ser jag att solen är framme. Då har jag kanske halvvägs kvar. Den har skingrat alla moln och värmer gott. Tillsammans med publik och engagerade arrangörer som skriker uppmuntrande från sidan leder den mig in mot mål. När man ser publik från tv-sända skidtävlingar förstår man inte hur mycket tillropen måste betyda för åkarna. För mig blir det som en extra lunga. Jag gör segertecken tillbaka. Närmare Stockholm och målet i Alvik är jag så trött att jag glömmer bort att ta några bilder, en av hörlurarna har gått sönder och en funktionär väcker mig med en koskälla. Det är dags för sista ronden.

Bebyggelsen tätnar åter. Det är mycket varmare nu och mer folk är ute på isen. Vi passerar förbi vackra villaområden som man annars bara ser i tidningsannonser. För att få lite extra kraft ringer jag till min flickvän och min faster som väntar i mål. Även om benen och huvudet sedan en mil tillbaka slutat kommunicera med varandra känns det skönt att familjen finns där. Skridskoskären har förvandlats till korta och autonoma rörelser som sker utan min viljekraft. Av de långa skären från starten i Uppsala kvarstår inget. När jag väl passerar genom målfållan efter hela fem timmar och tjugotre minuter känns det inte bara som att jag är sist, utan som att jag är den siste nu levande långfärdsskridskoåkaren. Hundratals åkare har dundrat förbi den senaste timmen, gärna i täta strömlinjeformade grupper. Åkning utan stavar har på slutet varit som att genomföra Vasaloppet med stighudar. Det hårdare alternativet, men också lite hårdare än vad mina knän klarar av. Jag gör inte längre några segertecken.

Några dagar senare sitter jag ute i solen utanför Tyresö, vid Albysjöns tre kilometer långa isbana med en kopp varm choklad och planerar med några kompisar. Det här med friluftsliv och skridskoåkning på hav och sjö har alltid funnits i periferin, en sysselsättning mina föräldrar lockat med, men först nu, efter fyllda 31 har det blivit något jag varje helg ser fram emot. Får jag med mig lite folk att bilda utbrytargrupp med och hinner träna innan samt kör med stavar så kan man bara staka sig förbi kvicksandsis och jeansåkande gubbar. Då återstår ju endast en helt igenom magisk naturupplevelse. Nästa år siktar jag på tre timmar.

Dags att infria nyårslöftena?

Skrivet av Frida, torsdag 12.01, 13:33

Nu har det gått två veckor in på det nya året och många väntar kanske fortfarande på att det där nya livet som man lovade sig själv på nyårsafton ska ta fart. Men att faktiskt genomföra förändringen och börja träna kan kännas motigt när det är mörk, kallt och halt ute. Lite motivation kan behövas och då finns en mängd prylar som kan göra träningen roligare, eller vad sägs om en klocka som förutom att mäta puls, distans och kaloriförbränning även kan lägga upp personliga träningsprogram och ge dig glada tillrop när du tränar.

En stegräknare är ett enkelt och effektivt träningsredskap. Den kan sitta i byxlinningen hela dagen och när man sedan ser hur många steg man gått kan man utmana sig själv genom att försöka gå fler steg nästa dag. Cyklar man hellre än går, kan en cykeldator fungera på samma sätt. En cykeldator mäter inte bara distans utan även hastigheten och man ska inte ringakta den barnsliga glädjen i att försöka slå sitt eget hastighetsrekord, den kan lysa upp cykelturen till jobbet även den allra gråaste morgon.

Andra prylar som underlättar vid träning mörka kvällar är en välsittande pannlampa som ger bra ljus samt broddar som är anpassade för både promenader och löpning.

Länkar:
Pulsklockor
Stegräknare
Cykeldator
Pannlampor
Broddar

Nytt år nya projekt!

Skrivet av Frida, onsdag 04.01, 18:40

Under 2011 samlade våra måndagsauktioner in ca 30 000 kr till WWF:s projekt Rädda Östersjön, vilket vi är både glada och stolta över. Vi vill passa på att tacka alla som har deltagit och vi hoppas att ni fortsätter att delta i auktionerna även detta år. Vi har nu, med er hjälp, valt att stödja Naturskyddsföreningens projekt för bevarandet av en levande skog.

Naturskyddsföreningen arbetar med att bevara en levande skog för både oss människor och för växter och djur. De vill att alla ska ha möjlighet till att ströva och leka i skog nära sina hem likväl som de vill bevara skogar som är hem åt ovanliga arter och vilda djur. De arbetar för att göra skogsbruket hållbart och införa alternativ till kalhyggen. Genom att samla in fakta, dokumentera och rapportera om skogen och dess värden vill de bilda opinion och göra skillnad. Vi ser Naturskyddsföreningens arbete som mycket betydelsefullt och måndagsauktionernas bidrag kommer att göra nytta.

FigureRunning

Skrivet av Frida, måndag 12.12, 17:38

För alla oss som tycker om att leka utomhus finns det nu en ny sport. I figurerunning, som sporten kallas, är det inte viktigt att springa fort eller långt, utan det viktigaste är att vara kreativ. Målet är att rita figurer på kartan under sin löprunda. Kartan är ritpappret och löparen är pennan.

Allt som behövs för att börja med figurerunning är löparkläder och skor samt en GPS enhet (klocka med GPS, smartphone eller en GPS) och en applikation som följer din löprunda. Titta sedan på kartan över ditt grannskap och släpp loss fantasin! Vilka mönster kan tänkas gömma sig i myllret av gator? Ett hjärta? En hund? Ditt namn?

På FigureRunnings hemsida kan du ladda ner deras app. Med hjälp av appen kan du på ett enkelt sätt rita dina figurer, den gör det möjligt att rita med flera olika färger under samma löprunda, välja att springa osynliga linjer (för att kunna ta dig från hundens ena öra till det andra utan att det syns på teckningen) och till och med sudda när du råkat rita fel. När din teckning är klar kan du visa upp den för dina vänner genom Facebook, Twitter eller FigurRunnings hemsida.

Innan du kastar dig ut och låter din löpsteg måla bör du öva på ditt mest oskuldsfulla leende, för det kommer behövas. Folk kommer att tro du är galen när du springer genom trädgårdar, fontäner och över staket och cykelställ, men glöm inte att linjen är det viktigaste och resultatet av din löpning, teckningen, är det enda som räknas. Teckningen framför allt!

För att få bra förutsättningar för skön löpning, se vår avdelning för cykling och löpning.

Vill du läsa mer om Figurerunning kan du göra det på deras hemsida www.figurerunning.com

Friluftshörnan – del 3

Skrivet av Peter Persson, söndag 11.12, 12:16

En butik med anor

Skrivet av Peter Persson, fredag 09.12, 15:00

En av Naturkompaniets äldsta och största butiker ligger i en källare på Hantverkargatan i Stockholm. Här handlar många erfarna friluftsentusiaster.

I butiken på Hantverkargatan träffar du inte turister eller lunchande stockholmare som strövar runt och tittar i skyltfönster. Den typiska kunden är medelålders, medlem i Friluftsfrämjandet eller STF, inriktad på att köpa ett speciellt plagg eller en särskild pryl. Eftersom genomströmningen i butiken inte är så stor som i city finns det ofta gott om plats att se sig omkring i den 850 kvadratmeter stora butiken och gott om tid att fråga butikschefen Luis Nunez och hans personal.

– Vi har det bredaste sortimentet efter butikerna på Sveavägen i Stockholm och Östra Hamngatan i Göteborg, säger Luis Nunez.
– Dessutom har vi satsat hårt på mer skrymmande ”hårdvaror”, som kök, ryggsäckar, tält och sovsäckar. I framtiden vill Luis Nunez satsa mer på att ordna föreläsningar, event och besök från leverantörer.
– Målet är att locka nya grupper hit, samtidigt som vi vill behålla känslan av genuin friluftsbutik, för folk som tar sina aktiviteter på allvar.

Vintercykling – ny trend

Skrivet av Frida, tisdag 06.12, 15:31

Om du tillhör dem som fortsätter att ta cykeln till jobbet, trots att morgnarna har blivit mörka och frostnupna, så följer du den nya trenden.

För några år sedan parkerade de flesta cykeln i garaget när kylan slog till, men de senaste åren har trenden vänt och antalet som fortsätter att cykla, trots att det blivit vinter, har ökat kraftigt. Bara i Stockholm har antalet vintercyklister ökat med hela 130 % sedan 2004, enligt en undersökning som Stockholms stad lät genomföra 2010. Många har upptäckt att det faktiskt går att cykla på vintern och det tillsammans med att cykeln oftast är det effektivaste transportmedlet har bidragit till att fler cyklar. Även hälso- och miljömedvetenheten är bidragande faktorer.

Vintercyklingen ställer högre krav på både cyklist och utrustning och cyklisterna har blivit medvetna kunder som vet vad de vill ha och ställer krav på sin utrustning. Som en följd av den nya trenden har många nya och smarta produkter dykt upp. Några exempel är cykellamporna från Knog Frog, Ospreys ryggsäckar som bland annat har regnskydd och cykelhjälmsfäste samt Timbukt2 cykelväska som går att göra om till axelremsväska.

För att få bra förutsättningar för skön cykelpendling året runt, se vår avdelning för cykling och löpning.

Tips inför vintercyklingen:

• Se till att ha bra belysning, men också reflexer. Du ska inte bara se, du ska synas också.
• Dubbdäck är bra när det är isigt.
• Kontrollera bromsarna med jämna mellanrum.
• Välj funktionella kläder som håller dig varm och torr.
• Satsa på vindtätt även för händer och huvud.
• Välj en tunn mössa eller balaclava som passar under hjälmen.

Sjung på Antarktis!

Skrivet av Frida, måndag 28.11, 14:03

Nu har du möjlighet att låta din röst ljuda över de snötäckta vidderna på Antarktis. Tillsammans med hundratals andra kan du vara med i den kör som den 16 december i år kommer framföra den första konserten någonsin som hålls för en publik bestående av pingviner.

Det är Jörgen Amundsen, barnbarns barn till äventyraren Roland Amundsen, som firar att det i år är 100 år sedan hans legendariska släkting blev förste man att nå Sydpolen, genom att genomföra en expedition som avslutas med en konsert för pingvinerna på Antarktis.

Expeditionen The spirit of Amundsen avseglade från Ushuaia i Argentina den 21 november. De kommer att segla runt Kap Horn, via Drakes sund och vidare mot Antarktiska halvön.Den 5 december räknar expeditionens medlemmar med att lämna båten och börja sin skidfärd mot Sydpolen. Ett av målen med expeditionen är att den 14 december, exakt 100 år efter det att Amundsen var först med att sätta sin fot på Sydpolen, bestiga en tidigare obestigen och namnlös topp.

Två dagar senare kommer de hålla konserten för tusentals pingviner. Syftet med konserten är att belysa de kommande 100 årens största utmaning; klimatförändringarna. Pingvinerna, som i stor utsträckning har påverkats av klimatförändringarna, har fått bli symbolen för expeditionens kamp för att öka medvetenheten om miljöfrågan.

På expeditionens hemsida spiritofamundsen.com kan du både sjunga för pingvinerna, följa expeditionen och få biljetter till den direktsända konserten.

Peters och Fredriks friluftshörna – del 1

Skrivet av Peter Persson, söndag 27.11, 15:07

Nu drar vi igång Peters och Fredriks friluftshörna. En miniserie i fyra avsnitt som släpps varje advent. Här får ni tips på bra Julklappar och ni har även chans att vinna fina priser i veckans tävling som presenteras i filmen. ”Gilla” filmklippet och skriv ditt svar direkt under inlägget så är du med i tävlingen. Vinnaren presenteras på vår facebooksida nästa vecka. Vi önskar er alla en trevlig första advent. /Naturkompaniet

Dold kamera i djungeln

Skrivet av Frida, fredag 18.11, 13:00

Vad händer i djungeln när vi inte är där? Frågan eggar fantasin och framkallar bilder av exotiska djur. Genom Eyes on Leusers project har vi nu fått möjlighet att tjuvkika på djungeldjurens liv. Under en månads tid lät de 10 videokameror filma djungellivet i norra Indonesien. Här kan vi nu få se denna fantastiska dokumentation nedkortad till en fem minuter lång film.

Syftet med dokumentationen var att visa på artrikedomen i Leuser regionen. Leuser hotas av skogsavverkning och exploatering, men genom både lokalt och internationellt engagemang har ett landområde, tre gånger så stort som Yellowstone National Park, blivit skyddat. Avverkning, skogsplantering och dammbyggen har stoppats och situationen för regionens växt- och djurliv har blivit mycket bättre under de senaste årtiondena. Livet har börjat återvända och framtiden ser ljus ut även om mycket arbete återstår.

Närvaron av rovdjur i filmerna tyder på ett hälsosamt ekosystem, för finns det rovdjur finns det många bytesdjur. Drömmen är att få tigerstammen att växa och man tror att området kan nära en stam på 400 djur, vilket är ett minimum för att få ett livskraftigt bestånd.
Innan exploateringen av Leuser fanns där ett stort antal elefanter. I framtida filmer hoppas man hitta bevis för att det fortfarande finns elefanter kvar i området.

Lämnas nu djungel i fred kommer Leuser om 20 år ha återhämtat sig och åter igen vara en magisk plats.