Text och bild: Jonas Åhnqvist
Vikingarännet börjar med en inställd Friskis & Svettis-uppvärmning. Vad gör det när man ändå ska åka skridskor i åtta mil från Uppsala till Stockholm. Det är inte som att man får ett spurtpris efter hundra meter, tänker jag och ger mig iväg med morgonstelheten som hänglås över lederna. Man kan helt enkelt känna sig fram i början, hitta sin rytm allt eftersom. Den här ödmjuka inställningen till loppet, att det egentligen inte gör något om jag inte hinner in på en viss tid, försvinner omgående. Det är nog helt omöjligt som nybörjare att avgöra vilken hastighet som är lämplig när man ska vara på isen i fyra timmar. Min kropp är tränad för korta distanser, exakt hundra meter, och då är det inledningsvis passande med en viss försiktighet i åkningen. Det här med att känna sig fram verkar dock vara något som endast jag och fåtal andra bryr sig om. Snart har jag blivit omåkt av en äldre herre i jeans. I jeans. Det är lite svårt för en tävlingsmänniska att förlika sig med. Jag ökar genast farten, tar ut längre skär, som suger hårdare i benmusklerna och zicksackar fram mellan de som startat före mig. Jag har hunnit till den första vänstersvängen.
Solen läcker ut sin gula hetta över allt tunnare molnslöjor. Det är ödslig gryning, lite kallt och otroligt vackert när vi passerar Skoklosters slott. Att åka själv känns som ett bra val. Jag har valt favoritmusik som är monoton och peppande med slumpfunktionen påslagen i min Ipod. Varje förlängt skridskoskär ger själatoner i takt till musikens rytm. För någon som brukar vara ute i naturen fem gånger per år i slitna fotbollsbyxor och svettiga bomullströjor känner jag mig otroligt väl utrustad.
Tidigare, på bussen från Stockholm till Uppsala, träffar jag en pensionerad amerikan. Det är första gången för oss båda, men vi säger oss vara erfarna åkare och siktar på att vara i mål efter fyra timmar. Jag nämner inte att jag stod på långfärdsskridskor för första gången för två veckor sedan. Däremot är jag uppvuxen i en familj med en mamma som startat en konståkningsklubb och en pappa som arbetat med Luleå Hockeys skridskoskola. Är man från Luleå så vet man hur skridskoåkning fungerar. På bussen försöker jag också inbilla mig att jag är långfärdsskridskoåkningens svar på Haruki Murakami, den hyllade japanske författaren som sprungit flera maraton. I boken Vad jag pratar om när jag pratar om löpning kallar han kombinationen att skriva och springa för att ha en osund själ i en sund kropp. Han liknar ändå långdistanslöpning vid skrivandet, det är mer hårt disciplinerat arbete än inspiration, men i löpning kan han koppla bort all sin intellektuella kraft och bara fokusera på steget och att hålla mjölksyran stången. Det är ett sådant tillstånd av avslappnat, bortkopplat arbete jag siktar på. Jag kommer också ihåg något om en amerikansk löpare som sprungit ett maraton per dag i ett år. Så att åka åtta mil på skridskor, i medvind, en gång på ett år, borde vara ungefär som ett längre pass på Friskis & Svettis?
Till en början uppfattar jag åkarservice som Vikingarännets motsvarighet till ett depåstopp i Formel 1. Man kan stanna och trycka i sig lite bränsle, men här gäller det att kapa tiondelar. Arrangörerna erbjuder mat och dryck efter åtta kilometer. Jag håller fortfarande bra fart och seglar förbi folk. Så det skiter jag i. Nästa stopp kommer ungefär vid Sigtuna. Då har det redan blivit uppenbart att jag behöver varje möjlighet till energipåfyllning som jag kan få. Men det är inte bara jag som är trött. I Sigtuna finns det vad som känns som tjugo långbord med gifflar och varm nyponsoppa. Ändå blir det irritation och onödig köbildning. Man upplever att folk står kvar för länge vid borden. En man skriker på en annan som roffar åt sig ett gäng gifflar att han måste flytta på sig, utan att tänka på att det finns fem helt lediga bord längre fram. Gifflarna räcker till alla. Tunnelseendet likaså.
Vid den första landpassagen märker jag hur fort det går. Det har varit stora avstånd till land och en fint plogad autobahn att ta sig fram på. En viss fartblindhet har trängt sig på. Jag är tvungen att göra ett hockeystopp för att inte ramma ett gäng som sitter framför den gula vassen med skenorna i nävarna. Bakom mig anländer också amerikanen till land. Han har hittat en holländare och diskuterar barnuppfostran. De verkar komma överens, kan inte ta det här med åkningen på allvar. Benen börjar bli rejält trötta. Jag slår bort känslan, tar mina egna skenor under armen och börjar vandra. Att ta av sig skridskor efter ett hockeypass har för mig alltid känts som när man kliver av studsmattan på gården. Som om tyngdkraften plötsligt skruvats upp några snäpp, som om någon ryckt undan ens frihet. Jag upplever det inte annorlunda nu, men bortanför träden skymtar fri, vit yta igen. Ute på isen tar jag en bild på mig själv och hinner ana stalagmiter och stalaktiter i ett Wassbergskägg innan displayen blir mörk.
Isen pendlar mellan tre lägen. I korta partier känns det som att åka skateboard på kullersten. Värst är det när det frusna vattnet hittat på ett fjärde aggregationstillstånd jag trodde var fysikaliskt omöjligt: från ånga, vatten och is övergår det plötsligt, i ännu kortare partier, till att bli kvicksand. Då förbannar jag mig själv för att jag hoppade över det där med stavar. Varje skridskoskär blir en centimeter långt och fem centimeter djupt. Mestadels är isen faktiskt helt fantastisk. Det är som att åka på en hockeyrink efter en rinkbandymatch i korpserien, fast en hockeyrink som bara fortsätter och som istället för sarger har flera hundra meter långa snövallar innan land och frostig vegetation tar vid. Åkare finns alltid närvarande runt omkring, men mellan depåerna tänjs hela fältet ut så att man nästan är helt ensam både bakåt och framåt. Jag färdas länge i ett lätt avdomnat tillstånd i ett ingenmansland utan tillstymmelse till civilisation. Här någonstans når upplevelsen sin absoluta topp.
Efter ett tag ser jag att solen är framme. Då har jag kanske halvvägs kvar. Den har skingrat alla moln och värmer gott. Tillsammans med publik och engagerade arrangörer som skriker uppmuntrande från sidan leder den mig in mot mål. När man ser publik från tv-sända skidtävlingar förstår man inte hur mycket tillropen måste betyda för åkarna. För mig blir det som en extra lunga. Jag gör segertecken tillbaka. Närmare Stockholm och målet i Alvik är jag så trött att jag glömmer bort att ta några bilder, en av hörlurarna har gått sönder och en funktionär väcker mig med en koskälla. Det är dags för sista ronden.
Bebyggelsen tätnar åter. Det är mycket varmare nu och mer folk är ute på isen. Vi passerar förbi vackra villaområden som man annars bara ser i tidningsannonser. För att få lite extra kraft ringer jag till min flickvän och min faster som väntar i mål. Även om benen och huvudet sedan en mil tillbaka slutat kommunicera med varandra känns det skönt att familjen finns där. Skridskoskären har förvandlats till korta och autonoma rörelser som sker utan min viljekraft. Av de långa skären från starten i Uppsala kvarstår inget. När jag väl passerar genom målfållan efter hela fem timmar och tjugotre minuter känns det inte bara som att jag är sist, utan som att jag är den siste nu levande långfärdsskridskoåkaren. Hundratals åkare har dundrat förbi den senaste timmen, gärna i täta strömlinjeformade grupper. Åkning utan stavar har på slutet varit som att genomföra Vasaloppet med stighudar. Det hårdare alternativet, men också lite hårdare än vad mina knän klarar av. Jag gör inte längre några segertecken.
Några dagar senare sitter jag ute i solen utanför Tyresö, vid Albysjöns tre kilometer långa isbana med en kopp varm choklad och planerar med några kompisar. Det här med friluftsliv och skridskoåkning på hav och sjö har alltid funnits i periferin, en sysselsättning mina föräldrar lockat med, men först nu, efter fyllda 31 har det blivit något jag varje helg ser fram emot. Får jag med mig lite folk att bilda utbrytargrupp med och hinner träna innan samt kör med stavar så kan man bara staka sig förbi kvicksandsis och jeansåkande gubbar. Då återstår ju endast en helt igenom magisk naturupplevelse. Nästa år siktar jag på tre timmar.
